Till Minne Av
Aragorn
"Lillklacks Hocki"
9 Jun 2004 - 1 Aug 2008
För att se hans stamtavla
Mina ord om Lillklacks Kennel
Jag hade tur som träffade rätt vid första samtalet när jag sökte olika uppfödare. Det är inte alla uppfödare som är så seriösa och noga med vart deras valpar hamnar. Det skall kännas rätt innan de säljer en valp, och vid frågor och funderingar är man alltid välkommen att ringa. Det har betytt väldigt mycket för mig att ha den kontakten.
För att läsa mer Om Lillklacks
Aragorn blev 4 år gammal
Vi hade precis börjat vår Fortsättningskurs i Allmännlydnad och allt var frid å Fröjd.
Vi var ivriga att lära oss mer, Speciellt efter att vi klarade Lydnadspasset galant i kursen före.
Det började med att han skrek till och kröp ihop utan att någon rörde vid honom, helt utan vidare. Syntes på honom att det verligen hade gjort jätteont.
Jag satte mig ner å pratade lite m han och önskade som så många gånger tidigare, "OM de ändå kunde Tala."
Jag kände igenom han utan att hitta något å trodde/hoppades att det vara varit nå tillfälligt. Men det hände fler gånger, ibland inne och ibland på promenad.
Jag började bli riktigt orolig och kände igenom honom från topp till tå flera gånger, men kände inget ovanligt och han reagerade heller inte på något.
När han sprang lös oftast varje dag tyckte jag att han var lite mera försiktig. Det var inte full kareta som alltid och han var inte intresserad av att springa efter sin älskade boll heller. Det var helt enkelt inte samma hund längre, och den ende som såg det var jag. Ingen känner min hund bättre än jag själv.
Så nästa dag var han som vanligt igen, samma glada vilda hund och full rulle !
Jag var såå glad, trodde att det varit nån sträckning el nått annat som nu gått över.
Men nästa dag var det lika igen och det höll på så i några dagar till å från.
Jag masserade han varje dag i hopp om att det skulle hjälpa men det gjorde det inte.
Till slut skrek han till när jag tog av han halsbandet efter promenaderna, just när jag drog det över öronen. Då varjag säker på att det var något med öronen i allafall, trotts att jag gått igenom dem noga tidigare. Men jag gjorde rent hans öron och masserade dem å och som alltid så Njöt han i fulla drag av det. Han gillade våra Öron-rengörings-Stunder.
Då var det INTE öronen i allafall.
Men varje gång vi varit ute och skulle av med halsbandet så skrek han till och man riktigt såg hur han gruvade sig och kröp ihop varje gång vi skulle ta av det.
Jag lirkade av det så försiktigt jag kunde, bytte tom halsband så vi kunde knäppa upp det istället för att dra det över huvudet.
När han började hänga med huvudet/ halsen och inte kunde lyfta huvudet ordentligt bekräftade det att han hade ont i Nacken.
Jag ringde och pratade med olika veterinärer, och Distriktsveterinärerna kunde ta emot oss på Måndagen vid 10 tiden. Jag rinde på fredagen, ca en vecka efter första symtom.
Jag stod inte ut med att han skulle ha såå ont hela helgen medan jag jobbade och inte kunde se efter han. Dock var det bara några få timmar men i allafall, så jag gav han en extra stark Ibumetin varje dag, något som jag fått för min rygg en gång.
Då slapp han i allafall ha ont, och han kunde lyfta huvudet och röra sig som vanligt.
På Måndagen fick han ingen tablett eftersom vi skulle till veterinären, och fastän vi skulle dit redan tio på Morgonen så hade han jätteont. Veterinären fick knappt ta i hans huvud utan att han skrek och det gjorde så ont i mig.
Veterinären sa direkt att hon misstänkte "Wobbler".
Så vad är Wobbler ? Hade läst om de vanligaste Rassjukdommar tillhörande Dobermann tex HD, Magomvridning och Hjärtförsvagning men ingenting om Wobbler.
På Nätet är förklaringarna till "Wobbler" många, men den som verkar stämma mest överens med veterinärernas beskrivning är detta.
WOBBLER
" Wobbler beror på en förträngning i Ryggmärgskanalen el missbildning av kotorna i halskotpelaren, vanligen kota C5-C7, som gör att ryggmärgen utsätts för tryck. Ofta finns också diskbråck el diskatrofi med i bilden. Denna sjukdom uppträder oftast hos Dobermann och Grand Danois. Hos Dobermann bryter den vanligen ut när hunden är 4-6 År, och hanhundar drabbas dubbelt så ofta som tikar.
I USA drabbas Dobermann av Wobbler mycker oftare än i Europa, och det tros ha sin förklaring i att man i USA har avlat på hundar som har en mycket brantare halsvinkel än de Europeiska linjerna. Detta gör att påfrestningarna på halskotorna blir mycket större.
De första symtomen på Wobbler märks i bakbenen, hunden rör dem okoordinerat pga känselbortfall och snubblar lätt med dem. När känselbortfallet blir större märker inte ens hunden att den råkar ställa sig på ovansidan av foten, och den börjar vingla när den går och har svårt att göra tvära svängar. Ibland kan också frambenen bli påverkade. Trycket på nerverna gör att hunden drabbas av stark smärta, känselbortfall och muskelatrofi. Till slut kan hunden helt tappa förmågan att gå och att resa sig. Det finns andra sjukdommar som harliknande symtom, och det enda sättet att säkert fastställa om hunden lider av Wobbler är att göra en myelografi (kontraströntgen).
Orsakerna till Wobbler är i första hand genetiska, ärftligheten verkar vara en viktig faktor. En annan orsak tros vara för snabb tillväxt hos unga hundar, ofta pga felaktig utfodring. Mekanisk påverkan, tex hårda ryck i kopplet när hunden är ung kan också bidra.
Den enda riktigt verksamma behandlingen som finns mot Wobbler är ett kirurgiskt ingrepp där man sammanfogar (stelopererar) de kotor som klämmer på ryggmärgen så att de fixeras i rätt läge. Efter en sådan operation ökar dock påfrestningarna på de intilliggande kotorna vilket gör att Wobbler kan btyta ut på återigen på ett nytt ställe "
Detta är taget och finns att läsa längst ner under Wobbler på denna länk :
www.hundlyan.se/dobermann4.htm
Också en Bra sida om Wobbler skriven av Pepsis Husse är denna:
www.pepsi.brainjacks.se/wobbler.htm
Vi fick ett recept på en Medicinkur vid Namn Rimadyl som han skulle äta i 4 Veckor. I dessa enligt mig Enorma tabletter fanns som tur var även smärtlindring.
Vi knatade direkt på Apoteket och löste ut den och sedan vidare till ICA för att köpa korv, eftersom att det annars skulle vara en omöjlighet att få i han dessa 2 tabletter 2 ggr dagligen. Det var också viktigt att jag beställde en sele för att avlasta hans nacke om han skulle dra i kopplet, så jag gjorde det också.
Inga långa promenader, inge springa lös, ingen träning i någon form de första två veckorna sedan kunde jag gradvis öka lite i taget, men inge lydnad alls under 4 veckor.
Även om vi inte deltog i vår Fortsättningskurs i Lydnad så var vi endå där och lyssnade och lärde genom att se på de andra 
. Dessutom betydde det oerhört mycket för mig att det fanns andra HundÄlskare som lyssnade, brydde sig om och gav sitt stöd under den tuffa perioden.
Han var tydligt bättre efter 3 dagar, annas skulle jag kontakta veterinären igen och hon skulle Remissa oss till Stömsholm Djursjukhus i Stockholm med tillgång till vidare behandling, Kontraströntgen ev Operation.
Jag höll noga koll på hans rörelser under dessa 4 veckor.
Första symtomen till Wobbler börjar oftast i bakbenen men i vårt fall var det inte så, i allafall var det inget som jag lade märke till. Såhär i efterhand kan jag hellre säga att det i vårt fall började i frambenen. Inte att de var ostadiga el nå sådant utan att han tog en massa små trippande steg, precis som en hund gör när han fått syn på något och tar några snabba trippande steg fram. Svårt att förklara det på ett bättre sätt än så. Jag minns att jag tyckte det var konstigt och märkte att det eskalerade mer å mer. Detta var långt innan han fick ont och det är först såhär i efterhand jag förstår att det var den första symtomen. Men han verkade inte ha ont av det och det verkade inte bekymmra honom det minsta.
I 4 veckor var jag fullt koncentrerad på att kolla efter okordinerade rörelser i bakbenen, så koncentrerad att jag tyckte att jag såg nått som inte skulle vara där hela tiden och till slut började jag undra om jag bara inbillade mig.
Men det blev mer och mer tydligt. Ibland halkade bakbenen undan i en snabb vändning och en gång tippade han på rygg när han precis hade gjort ifrån sig. Vissa gånger hade han även problem att kliva upp i soffan el bilen, dock fanns inga tecken på besvär i trapporna. Klart var att något var fel, men han hade i allafall inte ont.
Det såg mörkt ut, men ändå hoppades man in i det sista att det skulle förvinna med Medicinen. Om det visade sig vara Wobbler visste jag att hans liv som vild och aktiv hund troligtvis skulle vara över. Men det fanns också hopp. Vid lindrig Wobbler så finns det hundar som klarar sig på ett par RimadylBehandlingar om året och ändå kunde leva ett lycklgt, Värdigt liv. Kanske kunde han vara en av dem, han var ju trots allt bara 4 år.
Vårt lilla Lydnadstest i slutet av kursen var ingen HIT precis, och det var inte väntat heller eftersom vi inte fick träna. Men Ingenting var viktigare än Aragorns Hälsa och Det kommer alltid nya kurser.
Det var 4 jobbiga veckor för oss båda. För mig Psykiskt jobbigt, många tankar cirkulerade i hjärnkontoret. Ja, det var Högtryck kan jag säga !
4 långa veckor av väntan, med ständig oro för hur det skulle visa sig bli.
Det var nästan outhärdligt att ha det hängande över sig hela tiden, att inte veta.
I början kunde jag inte ens tänka på att jag i Värsta fall kanske måsta avliva honom.
Jag är inte speciellt religiös av mig, men den månaden bad jag till Gud varenda kväll om att det inte skulle vara Wobbler. Och om det nu var det i allafall så bad jag om att det skulle vara i lindrig grad. Jag försökte tänka possitivt. Jag bad om ett Mirakel.
Hur Ont det än gjorde var jag också tvungen att försöka försona mig med tanken på att
jag kanske måste låta han få somna in, i värsta fall. Min Enda Chans att kunna klara av något sådant var att tänka/förbereda mig på att det skulle kunna ske.
Det är nackdelen med att vara Djurägare.
Jag visste hur jag ville ha det om han skulle få somna in.
Jag ville att han skulle få göra det hemma på Mon där han älskade att vara, omgiven sin familj. Jag vill ha Kremering, tanken på att begrava hans kropp och tänka på att han vilade under jord och snö en kall vinterdag kändes fruktansvärd. Jag vet att han inte skulle känna det och att det inte skulle göra någon skillnad för honom, men det skulle göra skillnad för mig. Hans aska skulle spridas med vinden och vara lika fri som han.
Det kanske inte var det billigaste allternativet, jag tror tom faktiskt att det var det dyraste, men huvudsaken var att det var det som kändes bäst för Mig.
I mina ihärdiga böner till Gud lade jag till: 0M han måste ta honom ifrån mig så önskade jag att Min Morfar skulle ta emot och ta hand om honom i Himlen.
Om inte Han så kanske någon annan, En Hopplös HundÄlskare !
Det är otroligt så många märkliga tankar/funderinga man skapar sig under hård press.
Vissa säger att djur inte kommer vidare till himlen, säger att dom inte har någon själ.
Det är det Dummaste jag hört ! Det finns Djur som har Mer själ än vissa människor enligt mig. Och vad vore himlen utan Djur ? Inget ställe jag skulle vilja komma till då jag dör i så fall.
Efter avslutad behandling väntade jag varje dag på tecken att han skulle få ont igen och det fick han efter ca en vecka. Vi fick ta den där remissen men jag undrade om det gick bra på ett närmare ställe än i Stockhplm och det skulle i så fall vara UniversitetsDjursjukhuset i Ultuna Uppsala. Innan jag bestämde mig för vilket, ville jag kolla vad de fått för recentioner först. Aragorn skulle ha det bästa. Recentionerna var i stort sett likvärdiga så det blev Ultuna.
Vi fick tid Måndag 28e Juli 13.00. Det var första dagen på min Semester.
Eftersom det tar en stund att åka till Uppsala från Stöde där vi skulle tillbringa semestern hos mina föräldrar åkte vi redan kl 05.00 på morgonen.
Jag, mina föräldrar och Aragorn. Vi var alla bekymmrade för Aragorn, han var en del av familjen. Under Aragorns 6 första månader bodde vi hos min föräldrar på Mon innan vi flyttade hem till Sveg. Båda mina föräldrar var skeptiska till tanken på en Dobermann i början pga alla fördommar dom faktiskt har emot sig. Men han blev hela familjens Ögonsten från första dagen.
Det blev lång väntan innan vi fick komma in i ett undersökningsrum och än längre väntan innan vi fick träffa en Kvinnlig veterinär.
Sedan började den lång undersökningen efter att jag berättat om hur det började och hur det varit. Å det böjdes å det bändes på varje led av hans kropp, glad att stå i Centum verkade det inte bekymmra Aragorn.
Vi fick också gå ut och gå/springa med honom så hon kunde titta hur han rörde sig.
Hon kommenterade detta "trippande" med frambenen och tyckte att det såg lite egendomligt ut. En annan sak hon gjorde var att vände på hans ena baktass och satte ner den med ovansidan först, men han ställde den hela tiden rätt igen. Hon gjorde samma sak flera gånger tills han slutligen gjorde som hon ville.
Tydligen var detta ett test, meningen var att han skulle fortsätta att ställa foten rätt, men jag tror att han till slut gjorde som han trodde att hon ville att han skulle göra eftersom han är så snäll å villig att göra alla till lags.
Ännu ett test var att hon höll upp hans ena bakben och jag fick hålla upp ett av frambenen. Han skulle stå på två ben och kunna flytta sig om hon puttade till honom.
På en frisk hund skall detta inte vara några problem men Aragorn kunde inte det, han orkade knappt stå på bakbenet och värst av allt var att han stod på ovansidan foten. Mycket dåliga Nyheter. Det bekräftade att det var något allvarligt fel.
Enda sättet att få veta om det verkligen var Wobbler var en kontraströntgen,och för att kunna ge han rätt behandling måste vi veta.
Eftersom Ryggmärgen inte är synlig på en vanlig röntgenbild har olika kontrastundersökningar utvecklats för att göra den synlig, sk Myelografi.
Kontraströntgen innebär att en vätska av olika kontrastämnen "ett av dem radioaktivt" injiceras i kotkanalen. Vätskan ansamlas vid sprickor, benbrott, diskar och kringliggande mjukvävnader. Då kontrasten är injicerad tas vanliga röntgenbilder, som visar som därefter bedöms.
Men det är inte helt riskfritt, i vissa fall kan en kontraströntgen delvis göra en patient förlamad. Det fick mig verkligen att tveka.
Jag frågade veterinären vad hon skulle ha gjort i mitt ställe om det varit hennes hund.
Hon hade själv Dobermann och hon skulle ha gjort det, och egentligen hade jag inget val för att de kunna hjälpa honom på bästa sätt.
Röntgen kunde inte utföras förrän på onsdag, vilket innebar att jag var tvungen att skriva in honom, förmodligen hela veckan.
Jag gillade inte tanken på att lämna han ensammen så länge. Hade det funnits ett litet patienthotell/rum/ Något så hade jag stannat utan att tveka ett ögonblick. Tänk om nått gick fel och de måste avliva honom, och jag inte var närvarande. Jag skulle aldrig förlåta mig själv.
Veterinären försäkrade mig om att INGENTING gjordes utan mitt samtycke. Det kändes inge bra, men jag godtog det.
Medan vi väntade på att en djurskötare skulle komma och ta med honom satte vi oss på bakgården i gräset och passade på att mysa m han.
Jag tyckte det var fruktansvärt när dom gick iväg med han, men han följde troget med efter att han sett efter oss en stund.
Hela vägen hem plågade det mig att jag bara sagt Hejdå gubben, och inte lagt till :Mamma kommer sedan. Varje gång jag går på jobbet säger jag alltid - Hejdå gubben, mamma kommer sedan. Precis som han skulle förstå att det betydde att jag alltid komma tillbaka till honom, och bara för att jag missade de tre orden tänkte jag att han kanske trodde att jag övergett han. Det är konstigt, men man tänker så mycket konstigt när man är sentimental.
Pappa for till fjällen på fiskeresa, Jag och mamma spenderade veckan hos Anki i Lindbomstjärn, Njurunda. Ett oerhört vackert ställe, inte långt från Havet.
Anki är en väninna till familjen och som en Moster till mig och min bror. Hennes Cockerspaniel Ninja tyckte nog att det var konstigt att inte hennes kompis Aragorn var med. Det var första gången jag träffade Lisen, Ankis nya Springerspanielvalp. Det var skönt att vara omgiven av hundar, fast jag saknade min egen nå fruktansvärt och den veckan kan jag tala om att det var telefon-terror till Uppsala.
Om inte dom ringde mig så ringde jag, flera gånger om dagen. Hade han fått mat, hade han rastats ? Jag tänkte ständigt på hur han hade det.
På Tisdagen verkade han ha ont och det var nu inte så konstigt som dom hade böjde å bänt på han dan innan. Han verkade heller inte vara så överförtjust i att sitta i hundstallet, men han fann sig i det. På onsdagen var det omöjligt att koppla av, fast dom ringde innan dom skulle utföra röntgen och de skulle även ringa när det var klart.
Men det var jag som ringde efter några timmar och då låg han fortfarande på uppvaket och det var för tidigt att säga hur det hade gått än. Dom skulle ringa när han vaknat till och meddela hur det såg ut. Kl var närmare 22.00 när dom ringde.
Han hade gått tillbaka till stallet för egen maskin och han såg ut att ha klarat det bra.
Finns inga Ord som kan beskriva hur Glad/Lättad jag blev. Det var som en Enorm tyngd hade tagits från mina axlar. Dagen efter när de tittat på bilderna skulle jag få veta om de hittat nått. Den natten sov jag såå gott. Vi hade klarat röntgen och det fanns inga tecken på någon förlamning.
Dagen efter ringde Veterinären igen. Enligt röntgenbilderna hade han kraftiga Kompressioner mellan flera kotor/disker i nacken. Det var inte alls bra, och jag undrade Om och i så fall Vad man kunde göra åt det ?
Jag hade 3 Alternativ, egentligen 2.
1. StelOperation av nacken, förekom i USA men inte gärna i sverige eftersom hunden måste ligga stilla i 8 veckor efter operatinen. Det var inget Alternativ. Aldrig att jag tänkte utsätta min Dobermann för det. Dessutom skulle han inte kunna röra sig som tidigare och vrida ordentligt på huvudet.
2. SlottOperation: Veterinären berkrev det med att man gick in och hackade bort små benbitar för att göra mer plats år diskarna och nerverna som var i kläm. Operationen borde också ske ganska snart, väntade man för länge måste man göra om kontraströntgen.
3. Låta honom få somna in.
Mitt enda tänkbara alternativ var SlottOperation. Det var inte en lika stor operation som alternativ 1 samt att han var så ung och kunde få flera lyckliga år till.
Jag kände att jag ville ge honom det. Jag hade lovat Oss båda att inte ge Upp om honom förrän jag kännde att jag gjort Allt jag kunnat, så mycket var jag skyldig honom/oss båda. Det var han & jag tills hjulen föll av.
Vi bestämde att jag skulle hämta honom dagen efter så vi fick vara tillsammans under helgen innan jag körde ner han för operation i början av veckan.
Jag började känna hopp. Klarade vi röntgen så skulle vi nog klara operation också.
Nästa dag åkte vi tidigt, jag å mamma. Naturligtvis körde vi några mil fel, men km på rätt väg igen och hade ca en timmes resa kvar.
Vi längtade båda efter att få träffa Aragorn igen och jag var såå glad.
När vi nästan var framme ringer Veterinären.
Hon hade dåliga nyheter. När han rastats på morgonen hade han ramlat omkull flera gånger och nu bar inte bakbenen honom längre. Han var också otroligt stressad och flåsade väldigt. Hela min värld rasade samman. Vi skulle prata mer om alternativen när vi kom fram och skulle få träffa Aragorn.
Jag har inte så stort minne av sista biten, men jag minns att vi körde fel igen. Vi blev båda så Chockade, det var som att befinna sig i en dimma.
Väl framme fick vi vänta i ett Rehabiliteringsrum på att de skulle komma med Aragorn.
Jag hörde när de kom i korridoren utanför, mamma som satt närmast såg honom först.
-Hej Gubben sa hon. Han riktigt strävade för att komma fram till oss. De hade en "halsduk" under magen som höll upp bakdelen. Det syntes att han var otroligt stressad.
Hans ena framben var dubbelt så tjockt som det andra pga ´droppen han fått när han varit sövd under röntgen. Han hade också ett stort smärtlindringsplåster längst bak på ryggen, men hade trots det mycket ont.
Eftersom bakdelen inte bar fick jag han att lägga sig ner. Jag gick å hämtade vatten längre bort i rummet och du försökte han resa sig och följa efter, men kunde inte. Jag sa åt han att lägga sig ner igen och kom med vattnet, men han ville inte ha.
Jag tog av han selen och lade mig själv på golvet intill hans rygg och höll om honom.
Han låg m huvudet på min arm. Jag smekte och talade lugnande till honom.
Sa att jag var här nu, att han var duktig och att jag var stolt, så stolt över han. Pratade å gosade m han som vi brukade göra i soffan framför tvn på kvällarna.
Han blev så lugn att han nästan somnade, han var totalt utmattad.
Veterinären hade blivit kallad på akut operation så jag fick prata med en djursköterska som blivit informerad om de 2 alternativen vi hade nu.
1. Akutoperation, Men m tanke på att han redan var förlamad var Chanserna att de skulle kunna fixa det små. Förutsättningarna för en lyckad operation var att det såg bra ut efter röntgen.
2. Låta han få somna in.
Det kommer en dag i varje djurägares liv när det är dags att släppa taget.
När man måste göra det som är bäst för djuret, även om ditt eget hjärta brister.
Det är ditt ansvar som djurägare.
Aragorn tog sitt sista andetag i mattes armar.
Även om man hela tiden vetat att det kunde sluta så, var det ändå en chock.
Vi grät hela tiden, Aragorns päls var våt av mina tårar där jag haft mitt huvud, och mamma satt brevid i en stol.
Vi var helt knäckt helt och tårarna rann i stort sett hela vägen hem. Vi turades om att köra. Telefonen ringde som aldrig förr, familj, släkt och vänner ville höra hur det gått och trodde förmodligen att vi var påväg hem med han nu. Ingen av oss orkade prata m någon så vi stängde av telefonen.
Vi stannade till i Sundsvall hos min bror där vi fick mat och jag ringde även Uppfödaren medan jag var där. Han tog det hårt, Aragorn var enda valpen efter hans Ögonsten Bettan.
Vi kom hem sent, tog båda två en lugnande tablett innan vi gick till sängs. Jag var helt utmattad av alla känslor och trots tusen tankar som malde runt i huvudet, somnade jag ganska fort... med hans sele i handen.
Innan jag gick till sängs satte jag mig i soffan med hans filt i min famn och luktade på den, begravde huvudet i den och grät.
Jag var på ikea å köpte två förvaringslådor för att packa ner hans grejer. Selen sov jag dock med hela semestern. Jag gruvade mig för komma hem till sveg och packa ner hans grejer där. De tre veckorna som var kvar av semestern var jag hundvakt åt 4 olika hundar.
Jag hade ingen annan att lägga min omsorg på så varför inte, men ingen av dem var Min Aragorn. Det hjälpte dock enormt mycket att ha andra hundar att ta hand om och att få krama. Ibland märkte jag att jag blev smått irriterad när de andra hundarna inte fattade någonting. Jag var så van att Aragorn följde minsta ord el gest, och det var först då jag insåg hur långt vi faktiskt hade kommit i vår träning och hur stolt jag varit över honom.
Tack och lov för lill Albin, Fasters Ögonsten. Tur att man har honom, för att inte tala om hela familjen i övrigt.
Kvällen innan jag for hem till sveg tände jag en Marchall för varje år av hans liv och spred askan i vinden.
Väl hemma bröt jag samman när jag packade ner hans saker och på kvällarna grät jag så jag skrek. Det fanns så mycket sorg som bara måste ut och det gjorde så Ont i mig.
Jag trodde att jag bearbetat det mesta på semestern jag haft kvar men det gick ändå inte att föreställa sig hur det var att komma hem, hem till vårt, hans å mitt. Det var ju vårat hem och det var inte detsamma utan honom. Han var allt jag hade. Det var ju vi, han å jag.
Det var som att gå igenom allt ännu en gång. Och denna gången var värre.
Det var min Semester.
Det är gränslöst tomt här hemma utan honom. Finns inga ord för hur mycket jag saknar honom, hur mycket han fattas mig.
Jag saknar hur han viftade och hälsade mig välkommen hem när jag kom från jobbet.
Jag saknar att prata med honom och se hur han lade huvudet på sned och lyssnade på mig.
Jag saknar våra goos-kvällar i soffan framför tvn, och framför allt hans speciella Goos-ljud som berättade att han riktigt Njöt när han fick mysa m matte i soffan.
Jag saknar när han stod brevid sängen och hur svansen började gå när jag slog upp ögonen.
Jag saknar våra långa promenader och när vi tränade och lekte.
Jag saknar pälsvård, kloklippning.
Han hade en förfärlig andedräkt och jag saknar tom den 
.
Jag saknar Allt.
Det har gått 95 dagar utan honom när jag skriver detta, och jag kommer alltid att undra om jag gjorde rätt. Det kommer alltid att finnas ett Tänk OM.. oavsett vad alla säger.
Han kanske hade klarat operationen och blivit bra igen. Jag men det kommer vi aldrig att få veta.
När jag köpte Aragorn mådde jag väldigt dåligt. Jag var i botten av en Djup Depression.
Och jag vill att ni ska veta att han räddade mig, fick mig att vilja leva igen.
Han räddade mig, men jag kunde inte rädda honom.
Tänder ett Ljus för honom varje kväll och Ber om att han ska ha det bra.
I allafall måste jag intala mig det för att orka vidare.
Till Minne Av Aragorn
Jag älskar dig
.